Archive for the ‘Recension’ Category

Hush (2009)


recension_hush

Som med så många andra filmer var det ingen brist på lovord utsmetade på hela omslaget för Hush. ”Den bästa brittiska skräckfilmen på flera år”, o.s.v. ”Nice” tänkte jag, förvisso sjukt skeptisk, men ändå hoppfull med Eden Lake och The Descent som första brittiska skräckfilmerna att dyka upp i tankarna.

Hush är ingen skräckfilm. Hush är en Thriller (vilket även står skrivet på omslaget). De tänkta skrämmande momenten ligger ganska glest isär, mycket tid läggs på att etablera karaktärer, situationer och konflikter. Det enda som gör att den ens kan tänkas ses som en skräckfilm är dess fullkomliga ensidighet och endimensionella porträtterande av alla karaktärer förutom just huvudkaraktären. Förstå mig inte fel nu, för jag älskar skräckfilm, och det finns olika typer såklart, men majoriteten av all skräckfilm är ganska enkelspårig. Vi ska bekanta oss med en eller flera personer som utsätts för något slags hot, skapa en relation med dem och sen känna för dem när dåliga saker inträffar. Så vad har det med Hush att göra? Hush är en thriller med lika starka karaktärer, välskrivna story och mångsidiga vinkling som den typiska skräckfilmen har, men utan den täta stämning, många blodiga mord och sköna karaktärer som bör gå hand i hand med det. Den försöker landa mittemellan två genrer och missar istället båda.

Hush har bara en karaktär att följa, det tar brutalt lång tid för filmen att att komma dit den borde ha börjat, och storyn känns bara allmänt slö. Extremt otillfredsställande, någon borde skicka Mark Tonderai på en kvällskurs i manusförfattande så han inte slösar folks tid på detta sätt igen, någonsin…

[betyg1]

Klicka här för att se trailer till filmen!

Filmen finns utgiven av Njutafilms på Svensk Reg 2

Hell of the Living Dead (1980)

recension_hell_of_the_living_dead

Bruno Mattei, vissa ser honom som en hjälte, och vissa totalt avskyr hans filmer. Jag faller i den första kategorin och jag älskade varje sekund av hans Predator rip-off ”Robowar” samt hans vansinnigt underbara Aliens + Terminator-rip, känd som ”Shocking Dark”, ”Alienators” och t.o.m. ”Terminator 2″. Han var även delaktig i ”Zombie 3″ (”Zombie Flesh Eaters 2″), där han tog över regi rollen när Lucio Fulci tyvärr blev för sjuk för att orka göra klart den. Det lär vara Mattei’s förtjänst att ”Zombie 3″ fick ett sånt rejält högt tempo där action-scenerna staplas på varandra.

Det var med stor förväntan jag än en gång återvände till hans ”Hell of the Living Dead” (även kallad ”Zombie Creeping Flesh” och ”Virus”) på Njutafilms fina DVD utgåva, då det var ett antal år sen jag såg den senast.

Nya Guinea. En kemisk fabrik framställer ett nytt biologiskt vapen kallat ”Sweet Death” (!!!) som bot mot problem med överbefolkningen. Dock går självklart något åt helvete redan 2-3 minuter in i filmen, gasen släpps lös med resultatet att befolkningen på ön blir smittade och förvandlas till zombies.

En elitstyrka skickas genast ut för att ta reda på vad som gått fel på fabriken, på sin väg stöter dom på en blond TV-reporter som gärna klär av sig naken när hon ska beblanda sig med öns infödingar. Även bland dessa har smittan börjat sprida sig och det blir en hel del pang-pang innan dom når fabriken för den slutgiltiga striden.

Som vanligt när det gäller herr Mattei så har han snott och lånat idéer. Bl.a. från Dawn of the Dead när det gäller elitstyrkan, utseendet på de levande döda och filmens soundtrack, som är skapat av kultgruppen Goblin. Även spår från Goblins soundtrack till ”Contamination” dyker upp lite här och där. Filmen är dessutom fylld med ”stock footage” i form av lite naturbilder m.m. lite här och var.

Dock är det inget som stör, utan istället ökar det bara filmens charm. Det är ett hyfsat högt tempo, mycket skottlossningar och mängder av inälvor som dränker skärmen. Filmen har ett glatt humör trots temat, och det bjuds på en hel del glimten i ögat partier i bästa Italiensk anda. Skådespelarprestationerna är av den klassiskt Italienska överspelande sorten, precis som det ska vara.

Tyvärr gick Bruno Mattei bort år 2007. Men han lämnade oss med en stor katalog av underhållande rullar och han fortsatte riktigt hårt även under 2000-talet med att spela in filmer i bl.a. zombie- och kannibal-genren. Även dessa senare verk var renodlade rip-offs. Bl.a. Zombies: the Beginning (vilken blev hans allra sista film, år 2007) som är en oförskämd Aliens-rip där t.o.m. dialogen till stor del är snodd. Rekommenderas om ni finner den!

Njuta Films DVD-släpp håller en bra klass med en transfer som är något soft, men har fina färger och i stort sett fri från repor och smuts. Ljudspåret innehåller en fantastiskt underhållande engelsk dubbning som sig bör inom genren, och håller en hyfsad klass som man kan förvänta sig med tanke på ålder och budget.

Hell of the Living Dead är inte den bästa inom Italiensk zombie-film, och kommer inte upp i samma liga som ”Zombie Flesh Eaters” och ”Zombie 3″, men trots sina brister, så är det en redigt underhållande film för fans inom genren.

[betyg3]

Splinter (2008)

recension_splinter

Jag vill inleda med hur underbar jag tycker monsterskräckfilmgenren är. Man vet mer eller mindre alltid vad man kan vänta sig från en sådan film, skillnaden är bara hur bra eller dåligt utfört det är. Splinter är inget undantag. Starkt influerad av The Thing lyckas den tidigt fånga mitt intresse, samtidigt som diverse andra klichéer radas upp.

Polly och Seth har gett sig ut till ett campingområde för att fira jubileet för dagen de blev tillsammans. Efter några missöden med tältuppsättning lyckas Seth, som inte direkt är Bear Grylls okände bror, övertala Polly om att de ska ta in på motell istället, romantiskt. På vägen dit gör de misstaget att stanna för en liftare, och snart är de två gisslan åt ett par som försöker undfly lagens långa arm. Som om det inte räckte börjar bilen krångla och de tvingas stanna till vid en bensinstation vid världens ände. Det är här de riktiga problemen börjar, i form av en parasit som penetrerar sina offer med tusentals taggar och styr deras kroppar för sina egna köttätande ändamål.

Splinter är väldigt uppenbart en lågbudgetproduktion, många scener blixtrar förbi så snabbt att man inte hinner se mer än rödaktig färg. När de faktiskt lagt ner tid på scenerna är det dock både brutalt, välgjort och en fröjd att se (på ett vrickat gore-sätt). Överlag är effekterna faktiskt riktigt bra, och Splinters stora problem blir snarare bristen på karaktärer och i det bristen på problem de kan försättas i. Monstret påminner på många sätt om monstret i The Thing, men inte lika subtilt, egenskaperna som påminner kan dock aldrig riktigt spelas ut eftersom det är så få karaktärer inblandade. De är dessutom på en väldigt begränsad yta vilket ytterligare begränsar möjligheterna. Ett problem som kan tydas redan på filmens längd (faktiska speltiden för filmen är knappa 75 min).

Med det sagt vill jag dock påpeka att filmen, trots tidigare stycke, faktiskt lyckas försätta karaktärerna i en del situationer som är både problematiska och skrämmande. Toby Wilkins visar tydligt upp att han vet hur man bygger upp en tight och spännande stämning som får tittaren att sitta på spänn flera gånger om. Karaktärerna känns dessutom både intressanta och något nyskapande även om det främst är stereotyper med ombytta könsroller och egenskaper.

Blodig brutal och skrämmande i sina bästa stunder, tunn, för snabb och för lite i sina sämre. I slutändan är Splinter helt klart en bra filmupplevelse, men jag hade velat ha mer av allt och mer film, vilket förstås är en komplimang.

[betyg3]

Klicka här för att se trailer till filmen!

Filmen släpps av Njutafilms på Svensk Reg 2 den 22/9

The Prodigy (2005)

recension_the-prodigy

Med futtiga 114000 dollar bestämde sig William Kaufman, Holt Boggs och Matt Beckham för att köra på och få ut så mycket film de bara kunde från pengarna, som troligen inte räckte till mycket mer än utrustning och lokalhyra. Filmen kretsar kring Boggs och Beckhams karaktärer Truman och Pat, två gangsters som försöker jobba sig upp i ‘karriären’ genom att ta sig an det mesta som kommer deras väg, med en attityd.

Inledningsvis förväntade jag mig en renodlad actionfilm från The Prodigy, baserat på kommentarerna jag läst bara antog jag att så var fallet, dessutom är filmens första halvtimme mer eller mindre en enda lång actionscen! Vad som såg ut att bli en vapenfylld actionfilm med ostiga kommentarer och halvdant skådespel, utvecklas i en handvändning till jakten på en brutal och närmast övermänsklig seriemördare med smak för att stympa sina offer! Något som fungerar förvånansvärt bra, och när filmen kommit igång lyfter allas prestationer såväl som filmens stämning till helt nya nivåer.

Det känns stundom riktigt imponerande hur mycket de får ut av budgeten, som är extremt låg, lägre än en halv Cannon-film på 80-talet! Om man kan se förbi det inledningsvis dåliga skådespeleriet och låta sig dras in av filmen är det här en riktigt bra filmupplevelse som trots klichéer lyckas överraska. Bäst av allt är att den aldrig fegar ur för att låta publik andas ut, den kör på med vad den bestämt sig för att göra och går hela vägen.

Jag är imponerad för det här är så oerhört mycket bättre än vad indie-film av det här slaget tenderar att vara. Till det hör att filmen, utan dess budget i åtanke, också är riktigt underhållande och spännande! Det lovar gott för framtiden och kommande filmen Sinners and Saints från samma team som ligger bakom den här filmen.

[betyg35]

Filmen ges ut av Njutafilms på svensk Reg 2 och kan köpas via bl.a. SubDVD.com

The Good, the Bad, the Weird. (2008)

recension_gbw

Recensionen publicerades första gången 17 Augusti 2009 och återpubliceras nu med anledning av Svensk release.

Il Buono, Il Strano, Il Cattivo hade den hetat på Italienska, snarlikt sin förlaga, eller inspiration snarare, för The Good, the Bad, the Weird, är lika många delar The Good, the Bad, and the Ugly som den är av Leones andra västernfilmer, men främst sin egen film, och inget försök att göra om och förbättra vad som bäst kan beskrivas som 40 år gammal perfektion. Utöver att den hämtar mycket från Leones fantastiska filmer så är den också i sig riktigt bra och ett bevis på hur långt den Koreanska filmindustrin kommit. Allting är oerhört välgjort och hela filmen ser helt fantastiskt ut. Humor blandas friskt in i allt som händer i denna östasiatiska västern som utspelar sig i 40-talets Kina. Själva storyn har av somliga kallats närapå obefintlig men jag vill påstå att man i det missar det faktum att filmens händelseförlopp är själva storyn och inte bara filmens mål vilket är att The Weird (spelad av Kang-ho Song från The Host och kommande Thirst) försöker finna en enorm skatt med hjälp av en karta han kommit över, samtidigt som The Good är en prisjägare som vill åt belöning som är utsatt till den som fångar The Bad, vilken i sin tur jagar efter The Weird i jakt på kartan. Det hela visar sig vara djupare än så allteftersom, men det får filmen avslöja. Read the rest of this entry »

Green Zone (2009)

recension_green_zone

Matt Damon repriserar rollen som Jason Bourne, med nytt namn i ny miljö i en film från regissören av de senaste två Bourne-filmerna. Det var i alla fall vad man kunde utröna från filmens trailer. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Green Zone handlar om att Miller (Matt Damon) tröttnar på att få ’säker information’ om vart de kommer hitta farliga kemiska vapen i Irak, när det gång på gång slutar med att de står tomhänta efter att ha riskerat sina liv. Hans uppror mot stereotypen för den perfekta hjärnlösa soldaten skapar omedelbart problem med hans överordnade som inte vill höra hans frågor, och än mindre svara på dem. Miller (Damon) anar fulspel och gör allt han kan för att få svar på sina frågor, och gör sig på samma gång ovän med alla han inte vill vara ovän med.

Med andra ord är det Damon mot ‘the man’ igen på ett eller annat sätt, likt Bourne-filmerna. Dessutom är allt paketerat med samma röriga bildspråk, i ett försök att få allt att verka mycket mer actionfyllt än vad det i själva verket är. Green Zone försöker även desperat verka smartare och mer komplicerad än vad den i själva verket är, och lyckas i samma veva glömma bort att vara både vad den borde vara vad den presenteras som; en redig actionrökare i en spännande och kontroversiell situation med politiskt laddade budskap, i den ordningen. Vad vi istället lämnats med är en blandning av action och konspirationsthriller som saknar både action och spänning.

Det största problemet är dock att jag inte bara har svårt att heja på Miller, jag vill nästan se honom förlora för att han känns så fruktansvärt dryg och ointressant. Nästan lika stort problem är att Miller berövats de nästintill övernaturliga krafter Jason Bourne stoltserade med, i ett försök att göra denna karaktär mer mänsklig. Med andra ord, han åker på rejält med stryk. Eftersom jag inte gillade karaktären är det dock förstås positivt att få se honom åka på däng.

[betyg2]

Solomon Kane (2010)

recension_solomon_kane

Jag såg fram emot Solomon Kane, det såg ut att kunna bli en skitig fantasy med brutal och smärtsam action. Av trailern att döma såg den ut att hamna någonstans mittemellan den gamla och nya typen av fantasy-film, före och efter Sagan om Ringen alltså. Inledningsvis är det svårt att varken hylla eller döma ut filmen, den ser ut att göra ungefär vad den borde, och vad man väntat sig, men lite styltigare än vad jag hoppats. Filmen rullar efter en måttligt actionfylld inledningsscen på i ett ganska lågt tempo. Kane har blivit våldsvägrare efter att en förbannelse lagts på honom, han fruktar att djävulen själv ska komma upp från helvetet och hämta honom, och viger sitt liv därmed åt gud. I klostret han gömmer sig börjar munkarna få illavarslande drömmar och bestämmer sig för att det vore bäst om Kane lämnar klostret. Ute i världen dröjer det inte länge innan ondskan börjar hinna ikapp honom, och gång på gång försöker få honom att falla tillbaka in i sitt gamla jag, som en av världens farligaste och mest hänsynslösa krigare.

Filmen känns aldrig riktigt hel, den slits mellan fantasy, action, drama och skräck utan att kunna behålla alla delar rakt igenom. Stundvis glömmer man helt bort fantasyelementen och ibland är det så långdraget att man börjar oroa sig för att man satt på fel film. När det väl händer något är det som bäst ganska coolt, men alltjämt minst sagt schizofrent, och vissa av de övernaturliga inslagen känns verkligen som de kommer från någon annan film. En sak som är genomgående för hela filmen är dock att James Purefoy, Solomon Kane, är jävligt cool och ser redigt förbannad ut. Hans närvaro och utstrålning är vad som får Solomon Kane att fungera, och även vad som gör att man både orkar och vill se filmen. Världen det utspelar sig i är dessutom ganska stämningsfull och lyckad, förutom de inkonsekventa fantasyinslagen då.

[betyg25]

The Expendables (2010)

rubrik_the-expendables

Uppdaterat med en andra åsikt av Svante Skoog, visa hela inlägget för att läsa den.

Tidernas hårdaste rollista, grymma trailers och en hel hög med behind the scenes. Förväntningarna var, ganska, högt ställda.. Jag försökte tona ner det hela en tid innan det var dags att se filmen, försökte skydda mig själv från vad som kunnat bli tidernas värsta antiklimax, men det gick inte att ignorera det faktum att filmen såg helt sjukt underhållande ut. När det väl var dags satt vi laddade som aldrig förr i bilen, redo att ta oss de åtta milen till biografen i ett av de värsta regnovädren på flera år. Trappan utanför lägenhetshuset hade på riktigt förvandlats till en fors (bildbevis). Efter att ha kämpat emot regngudarna i nästan en timme kom vi fram med en härlig känsla av seger, solen tittade fram, molnen skingrade sig och vi klev ner i en mörk källare efter att ha inhandlat en överdimensionerat stor mängd godis och snacks, redo att avnjuta filmen.

Brad Pitt och David Fincher ska i slutskedet av Fight Clubs produktion kommit till slutsatsen att de inte gillar folk som inte gillar Fight Club. Kanske inte så mycket för att man är en idiot om man inte gillar den, utan snarare för att det troligen innebär att man inte har så mycket gemensamt. Jag kan säga detsamma om The Expendables, jag gillar inte folk som inte gillar The Expendables. Utan att överdriva på något sätt kan jag lätt säga att det här inte bara är en av de bästa filmer alla medverkande varit med i, det är dessutom en av de bästa filmer som gjorts på hela 2000-talet!

The Expendables är som en porrfilm för actiontokar, sexscenerna är utbytta mot brutal och stenhård action fylld till bredden med explosioner, toppat med underbara one-liners som gör övervåldet till en axelryckning tack vare glimten i ögat som genomsyrar hela filmen.

Att kalla den för en actionporrfilm är dock lite missvisande för story och skådespeleri är klart bättre än så (även om storyn är minimal). Dolph Lundgren stjäl varenda sekund han medverkar på duken och det är nästan så man får en tår i ögat över hur fantastisk vår långa blonda svensk faktiskt är i den här filmen! Dolph Lundgren bevisar att han är den bästa actionskådisen någonsin när det kommer till att spela trasig och psykopatisk antagonist!

Couture slänger runt folk som små fingervantar oavsett storlek samtidigt som Terry Crews ränner runt med en AA-12 Shotgun laddad med små raketer (demonstrerat av Discovery på Youtube) och förintar allt i sin väg. Stallone är old-school gun-slinger och skjuter sin revolver snabbare än Lucky Luke samtidigt som knivexperten Statham filéar allt i sin väg! Utöver sina vapenfärdigheter får vi dessutom en rejäl dos klassisk närstridsaction och i synnerhet Statham får skina med sina färdigheter, trots att Stallone gör en av de coolaste fighterna. Här har vi dock även en av få besvikelser med filmen, och det är att Jet Li känns något bortslösad då det inte alls blir varken den kvantitet eller kvalité stjärtsparkande som i alla fall jag förväntat mig från honom.

Gary Daniels är dessutom värd en notis, mest för att hans karaktärs utseende och beteende får honom att kännas som tagen från en 80-tals HK-actionfilm, Gary Daniels AKA Benny ‘The Jet’ Urquidez typ.

Efter filmen fylls jag av total eufori, sista halvtimmen är mer eller mindre en enda lång actionscen som tar det redan rejält uppskruvade tempot till helt nya höjder både i brutalitet, komik, tempo och uppfinningsrikedom. Det är så mycket som händer och så många olika karaktärer som interagerar med varandra på samma gång att slutresultatet inte är något annat är mästerligt!

Stallone gör det igen och The Expendables är så fantastiskt bra att betygsskalan inte räcker till! 6 av 5 är ett måste! Ett mästerligt mästerverk! Du måste se den här filmen!

betyg_deluxe-framsida

Read the rest of this entry »

A Dangerous Man (2010)

recension_a_dangerous_man
Recensionen publicerades 3/1-2010, med anledning av att den nyligen haft svensk release återpubliceras den nu.

Andra samarbetet mellan regissören Keoni Waxman och Steven Seagal är både bättre än första försöket, och bättre än det mesta Seagal gjort på den här sidan av millenieskiftet (igen). En intressant detalj är även att produktionsbolaget bakom filmen är Voltage Pictures, ett av produktionsbolagen bakom prisade och oscarstippade filmen The Hurt Locker.

Jag blev riktigt positivt överraskad, faktiskt. The Keeper var uppe och snuddade vid gränsen för att faktiskt vara en bra film, men nådde inte riktigt ända fram. I andra försöket har man lyckats undvika mycket av det som höll tillbaka The Keeper, filmen flyter bättre, actionscenerna är råare, ligger tätare, och är snyggare. Grundstoryn skiljer sig inte mycket, men det är Seagal vi pratar om, det är vid det här laget en genre i sig, en genre med endast en grundstory.. Karaktärerna är lite bättre och allting känns mer genomarbetat.

Gillar man Seagal kommer man älska den här filmen, Hatar man Seagal behöver man inte bry sig om den, om man inte tycker varken eller är filmen fortfarande underhållande nog att ses. Det är också roligt att se hur alla dessa gamla actionskådisar äntligen börjat lägga ner sig igen för att återupprätta lite av sin tidigare status. I början av 90-talet var Seagal trotsallt stor, och med all rätt, sen gick det utför och han verkade skita i allt förutom pengarna. Nu har han insett att han inte har så lång tid kvar som en stjärtsparkande actionskådis, och verkar fast besluten att avsluta karriären som den började, med en slagkraftig kommentar och 114 avbrutna benpipor tillhörande diverse bad guys. Bäst av allt, på senare verkar varje film häva sig ytterligare ett snäpp upp på skalan!

Måttligt underhållande och härligt brutal, största felet är de lite väl tydligt snabbspolade delarna av vissa actionsekvenser.
[betyg3]

Klicka här för att se trailer till filmen!

The A-Team (2010)

recension_a-team

När jag växte upp var A-Team det coolaste man kunde se på TV, jag har sett varenda avsnitt flera gånger om, och hyrde till och med VHS-band med avsnitt från lokala videobutiken i mina yngre dagar. För ett par år sedan såg jag några avsnitt igen då de visades nattetid på TV, ni vet vid de där gyllene timmarna då man även brukade kunna se Magnum P.I. och Walker Texas Ranger. I mitt minne var A-Team supercoolt, superhårt och superactionfyllt. När jag såg det igen insåg jag att så inte riktigt var fallet. Skitsamma tänkte jag, A-Team förblir fortfarande en av 80-talets coolaste tv-serier. När den nya filmen utannonserades var det mycket snack om att den inte skulle leva upp till originalet, när castingen kom var de flesta positivt överraskade och när trailern kom delades folkets åsikter mellan de som tyckte det såg fantastiskt ut, och de som inte tyckte det gjorde serien rättvisa.

The A-Team är precis som jag vill minnas serien, men knappast som den egentligen är. Filmen är underbart korkad, fantastiskt underhållande och fylld till bredden med action! Allt vad logik heter kastas ut till förmån för vad som kommer vara roligt och coolt, och bäst av allt är att allting fungerar, bara man låter sig sugas in i filmens värld. Det är lite som när MacGyver bygger saker av kottar, sugrör och silvertejp, man ler lite, ignorerar de där tankarna som säger ”det där skulle aldrig fungera”, och låter sig sugas in i ögonblicket.

Filmens största styrka är dock inte det faktum att den rusar iväg i ett helt vansinnigt högt tempo, dess styrka är att varenda bild andas glädje! Alla i filmen ser ut att ha så vansinnigt roligt, allting tas med en klackspark och skämten avlöser varandra. Oavsett vad de befinner sig i för situation är det lugnt, ingen fara, det här fixar sig. Situationsexempel (liten spoiler men det är med i trailern), deras flygplan blir nerskjutet, de hoppar i en pansarvagn och faller tusentals meter mot en säker död, B.A. som varit medvetslös börjar piggna till och alla brister ut i skratt, B.A. är nämligen extremt flygrädd.

Filmen är förstås inte perfekt, det saknas ordentliga antagonister, saker och ting fungerar för att de behöver fungera, storyn är simpel o.s.v. men allt det bleknar när man ser filmen, för den är så grymt underhållande! Det här är film ‘as it should be’, film är inte verklighet, och i det avseendet är A-Team nästan perfekt!

[betyg45]
Klicka här för att se trailer till filmen!
Filmen går på bio

Sida 1 av 1012345610...Sista »
Ninjavision
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Top Film & TV bloggarNöje och Underhållning BlogRankers.com SvenskaSajter.com - Den ständigt växande länkkatalogen Bloggparaden