Först vill jag nämna att jag nyligen såg Beat Takeshis nya Yakuza-film Outrage, vilken var väldigt typisk Takeshi, men också väldigt bra. Som så många andra av hans filmer undviker den klyschor och känns bara ärlig och verklig. Uppbyggnaden filmen igenom känns spännande och resultaten känns riktiga. Stämningen genom hela filmen är riktigt grym och sitter du och suktar efter en skön Yakuza-rulle är den helt klart att rekommendera!

Sen har vi en annan film som jag inte kan ösa nog mycket lovord över. Nämligen Legend of the Fist the Return of Chen Zhen, med Donnie Yen i huvudroll! Det har varit lite tveksamma recensioner på den här filmen, och låt mig bara säga att tro inte vad ni läst! Det brakar loss redan i de första sekunderna med ursnygg, stenhård och ascool action! När det smäller i den här filmen så smäller det bra, riktigt vansinnigt bra, varenda actionscen får mig att sitta i extas! Som om det inte räckte är filmen i övrigt dessutom nog bra och välgjord för att jag ska kunna bry mig om vad som händer, mer än att bara vänta på nästa actionscen! Legend of the Fist är en av årets bästa filmer, så se till att se den, så fort ni kan!

Under denna nästsista termin jag studerar film har vi passat på att göra ett litet sidoprojekt i form av efterbliven vansinnig action. Filmen som heter ”Johnny Rock 1,5 – Where The Fuck” kommer publiceras på julafton, som en present till internet… Men redan nu kan man se teasern, som förvisso är långt ifrån en rättvis spegling av filmen, men ger ett hum om vad som komma skall. Ni kan se teasern här, och på samma sida kommer ni kunna hitta till hela filmen på julafton, då jag inte kommer uppdatera här p.g.a. semester.

Uppdatering: Youtube ville inte veta av filmen så den kom inte upp på julafton som utlovat. Samtidigt var jag på semester så det var inte mycket att göra åt det. Nu är filmen dock uppe, for your viewing pleasure, klicka på bilden nedan för att se filmen!

Sen så var det en till film jag vill pusha lite för, som inte har något med Violent Cinema att göra, mer än att jag är inblandad i den. Filmen heter ”Din För Evigt”, och är filmad med RED-kamera, av mig. Jag står för foto och ljus i filmen, som nu deltar i uttagning till Göteborgs Internationella Filmfestival, så om ni känner er nyfikna på att se vad det är kan ni kika in här för att se den. Gillar ni filmen får ni gärna lägga en röst på sidan för filmen och visa ert stöd för att hjälpa oss kvala in.

Det finns lite planer på lösningar för att få mer liv i Violent Cinema framöver, sidan är inte bortglömd, den har bara tvingats ned i prioriteringen för att kunna färdigställa andra projekt den senaste tiden.

Som med så många andra filmer var det ingen brist på lovord utsmetade på hela omslaget för Hush. ”Den bästa brittiska skräckfilmen på flera år”, o.s.v. ”Nice” tänkte jag, förvisso sjukt skeptisk, men ändå hoppfull med Eden Lake och The Descent som första brittiska skräckfilmerna att dyka upp i tankarna.

Hush är ingen skräckfilm. Hush är en Thriller (vilket även står skrivet på omslaget). De tänkta skrämmande momenten ligger ganska glest isär, mycket tid läggs på att etablera karaktärer, situationer och konflikter. Det enda som gör att den ens kan tänkas ses som en skräckfilm är dess fullkomliga ensidighet och endimensionella porträtterande av alla karaktärer förutom just huvudkaraktären. Förstå mig inte fel nu, för jag älskar skräckfilm, och det finns olika typer såklart, men majoriteten av all skräckfilm är ganska enkelspårig. Vi ska bekanta oss med en eller flera personer som utsätts för något slags hot, skapa en relation med dem och sen känna för dem när dåliga saker inträffar. Så vad har det med Hush att göra? Hush är en thriller med lika starka karaktärer, välskrivna story och mångsidiga vinkling som den typiska skräckfilmen har, men utan den täta stämning, många blodiga mord och sköna karaktärer som bör gå hand i hand med det. Den försöker landa mittemellan två genrer och missar istället båda.

Hush har bara en karaktär att följa, det tar brutalt lång tid för filmen att att komma dit den borde ha börjat, och storyn känns bara allmänt slö. Extremt otillfredsställande, någon borde skicka Mark Tonderai på en kvällskurs i manusförfattande så han inte slösar folks tid på detta sätt igen, någonsin…

Klicka här för att se trailer till filmen!

Bruno Mattei, vissa ser honom som en hjälte, och vissa totalt avskyr hans filmer. Jag faller i den första kategorin och jag älskade varje sekund av hans Predator rip-off ”Robowar” samt hans vansinnigt underbara Aliens + Terminator-rip, känd som ”Shocking Dark”, ”Alienators” och t.o.m. ”Terminator 2″. Han var även delaktig i ”Zombie 3″ (”Zombie Flesh Eaters 2″), där han tog över regi rollen när Lucio Fulci tyvärr blev för sjuk för att orka göra klart den. Det lär vara Mattei’s förtjänst att ”Zombie 3″ fick ett sånt rejält högt tempo där action-scenerna staplas på varandra.

Det var med stor förväntan jag än en gång återvände till hans ”Hell of the Living Dead” (även kallad ”Zombie Creeping Flesh” och ”Virus”) på Njutafilms fina DVD utgåva, då det var ett antal år sen jag såg den senast.

Nya Guinea. En kemisk fabrik framställer ett nytt biologiskt vapen kallat ”Sweet Death” (!!!) som bot mot problem med överbefolkningen. Dock går självklart något åt helvete redan 2-3 minuter in i filmen, gasen släpps lös med resultatet att befolkningen på ön blir smittade och förvandlas till zombies.

En elitstyrka skickas genast ut för att ta reda på vad som gått fel på fabriken, på sin väg stöter dom på en blond TV-reporter som gärna klär av sig naken när hon ska beblanda sig med öns infödingar. Även bland dessa har smittan börjat sprida sig och det blir en hel del pang-pang innan dom når fabriken för den slutgiltiga striden.

Som vanligt när det gäller herr Mattei så har han snott och lånat idéer. Bl.a. från Dawn of the Dead när det gäller elitstyrkan, utseendet på de levande döda och filmens soundtrack, som är skapat av kultgruppen Goblin. Även spår från Goblins soundtrack till ”Contamination” dyker upp lite här och där. Filmen är dessutom fylld med ”stock footage” i form av lite naturbilder m.m. lite här och var.

Dock är det inget som stör, utan istället ökar det bara filmens charm. Det är ett hyfsat högt tempo, mycket skottlossningar och mängder av inälvor som dränker skärmen. Filmen har ett glatt humör trots temat, och det bjuds på en hel del glimten i ögat partier i bästa Italiensk anda. Skådespelarprestationerna är av den klassiskt Italienska överspelande sorten, precis som det ska vara.

Tyvärr gick Bruno Mattei bort år 2007. Men han lämnade oss med en stor katalog av underhållande rullar och han fortsatte riktigt hårt även under 2000-talet med att spela in filmer i bl.a. zombie- och kannibal-genren. Även dessa senare verk var renodlade rip-offs. Bl.a. Zombies: the Beginning (vilken blev hans allra sista film, år 2007) som är en oförskämd Aliens-rip där t.o.m. dialogen till stor del är snodd. Rekommenderas om ni finner den!

Njuta Films DVD-släpp håller en bra klass med en transfer som är något soft, men har fina färger och i stort sett fri från repor och smuts. Ljudspåret innehåller en fantastiskt underhållande engelsk dubbning som sig bör inom genren, och håller en hyfsad klass som man kan förvänta sig med tanke på ålder och budget.

Hell of the Living Dead är inte den bästa inom Italiensk zombie-film, och kommer inte upp i samma liga som ”Zombie Flesh Eaters” och ”Zombie 3″, men trots sina brister, så är det en redigt underhållande film för fans inom genren.

Jag vill inleda med hur underbar jag tycker monsterskräckfilmgenren är. Man vet mer eller mindre alltid vad man kan vänta sig från en sådan film, skillnaden är bara hur bra eller dåligt utfört det är. Splinter är inget undantag. Starkt influerad av The Thing lyckas den tidigt fånga mitt intresse, samtidigt som diverse andra klichéer radas upp.

Polly och Seth har gett sig ut till ett campingområde för att fira jubileet för dagen de blev tillsammans. Efter några missöden med tältuppsättning lyckas Seth, som inte direkt är Bear Grylls okände bror, övertala Polly om att de ska ta in på motell istället, romantiskt. På vägen dit gör de misstaget att stanna för en liftare, och snart är de två gisslan åt ett par som försöker undfly lagens långa arm. Som om det inte räckte börjar bilen krångla och de tvingas stanna till vid en bensinstation vid världens ände. Det är här de riktiga problemen börjar, i form av en parasit som penetrerar sina offer med tusentals taggar och styr deras kroppar för sina egna köttätande ändamål.

Splinter är väldigt uppenbart en lågbudgetproduktion, många scener blixtrar förbi så snabbt att man inte hinner se mer än rödaktig färg. När de faktiskt lagt ner tid på scenerna är det dock både brutalt, välgjort och en fröjd att se (på ett vrickat gore-sätt). Överlag är effekterna faktiskt riktigt bra, och Splinters stora problem blir snarare bristen på karaktärer och i det bristen på problem de kan försättas i. Monstret påminner på många sätt om monstret i The Thing, men inte lika subtilt, egenskaperna som påminner kan dock aldrig riktigt spelas ut eftersom det är så få karaktärer inblandade. De är dessutom på en väldigt begränsad yta vilket ytterligare begränsar möjligheterna. Ett problem som kan tydas redan på filmens längd (faktiska speltiden för filmen är knappa 75 min).

Med det sagt vill jag dock påpeka att filmen, trots tidigare stycke, faktiskt lyckas försätta karaktärerna i en del situationer som är både problematiska och skrämmande. Toby Wilkins visar tydligt upp att han vet hur man bygger upp en tight och spännande stämning som får tittaren att sitta på spänn flera gånger om. Karaktärerna känns dessutom både intressanta och något nyskapande även om det främst är stereotyper med ombytta könsroller och egenskaper.

Blodig brutal och skrämmande i sina bästa stunder, tunn, för snabb och för lite i sina sämre. I slutändan är Splinter helt klart en bra filmupplevelse, men jag hade velat ha mer av allt och mer film, vilket förstås är en komplimang.

Om inte beskrivningen räcker till är det dessutom värt att nämna Tom Berenger och Jürgen Prochnows medverkan i filmen! Utöver dessa har vi dessutom Sean Patrick Flanery, Method Man, Johnny Strong, Holt Boggs och legendariska MMA-fightern Bas Rutten! Check it!

Med futtiga 114000 dollar bestämde sig William Kaufman, Holt Boggs och Matt Beckham för att köra på och få ut så mycket film de bara kunde från pengarna, som troligen inte räckte till mycket mer än utrustning och lokalhyra. Filmen kretsar kring Boggs och Beckhams karaktärer Truman och Pat, två gangsters som försöker jobba sig upp i ‘karriären’ genom att ta sig an det mesta som kommer deras väg, med en attityd.

Inledningsvis förväntade jag mig en renodlad actionfilm från The Prodigy, baserat på kommentarerna jag läst bara antog jag att så var fallet, dessutom är filmens första halvtimme mer eller mindre en enda lång actionscen! Vad som såg ut att bli en vapenfylld actionfilm med ostiga kommentarer och halvdant skådespel, utvecklas i en handvändning till jakten på en brutal och närmast övermänsklig seriemördare med smak för att stympa sina offer! Något som fungerar förvånansvärt bra, och när filmen kommit igång lyfter allas prestationer såväl som filmens stämning till helt nya nivåer.

Det känns stundom riktigt imponerande hur mycket de får ut av budgeten, som är extremt låg, lägre än en halv Cannon-film på 80-talet! Om man kan se förbi det inledningsvis dåliga skådespeleriet och låta sig dras in av filmen är det här en riktigt bra filmupplevelse som trots klichéer lyckas överraska. Bäst av allt är att den aldrig fegar ur för att låta publik andas ut, den kör på med vad den bestämt sig för att göra och går hela vägen.

Jag är imponerad för det här är så oerhört mycket bättre än vad indie-film av det här slaget tenderar att vara. Till det hör att filmen, utan dess budget i åtanke, också är riktigt underhållande och spännande! Det lovar gott för framtiden och kommande filmen Sinners and Saints från samma team som ligger bakom den här filmen.

Il Buono, Il Strano, Il Cattivo hade den hetat på Italienska, snarlikt sin förlaga, eller inspiration snarare, för The Good, the Bad, the Weird, är lika många delar The Good, the Bad, and the Ugly som den är av Leones andra västernfilmer, men främst sin egen film, och inget försök att göra om och förbättra vad som bäst kan beskrivas som 40 år gammal perfektion. Utöver att den hämtar mycket från Leones fantastiska filmer så är den också i sig riktigt bra och ett bevis på hur långt den Koreanska filmindustrin kommit. Allting är oerhört välgjort och hela filmen ser helt fantastiskt ut. Humor blandas friskt in i allt som händer i denna östasiatiska västern som utspelar sig i 40-talets Kina. Själva storyn har av somliga kallats närapå obefintlig men jag vill påstå att man i det missar det faktum att filmens händelseförlopp är själva storyn och inte bara filmens mål vilket är att The Weird (spelad av Kang-ho Song från The Host och kommande Thirst) försöker finna en enorm skatt med hjälp av en karta han kommit över, samtidigt som The Good är en prisjägare som vill åt belöning som är utsatt till den som fångar The Bad, vilken i sin tur jagar efter The Weird i jakt på kartan. Det hela visar sig vara djupare än så allteftersom, men det får filmen avslöja.

Tempot är bra rakt igenom sånär som på en liten svacka i mitten av filmen där allt går något för långsamt. Det känns dock som en skön paus och ett bra tillfälle att faktiskt dricka ur glaset man hållit stenhårt utan att röra sedan filmens start, då den griper tag i en så hårt att man glömmer allt annat. Efter den här korta perioden av lugnt tempo drar det våldsamma kaoset på nytt igång, och nu ännu mer än tidigare för att ge filmen bland de bästa avslut som gjorts. Den sista halvtimmen är en fest för öga såväl som öra och när tonerna från Santa Esmeralda – Don’t Let Me Be Misunderstood drar igång i en massiv jakt som involverar huvudpersonerna, ökenbanditer, den ondes banditer, det Japanska kejsardömets armé och en jävla massa vapen och explosioner tillsammans med bilar, motorcyklar och hästar, då når filmen under en längre stund perfektion!

The Good, the Bad, the Weird är många gånger en klockren femma, men når trots alla mina lovord inte riktigt hela vägen fram, en välförkänt fyra är det dock helt klart, och en stark sådan därtill, vilket väl inte är så dåligt det heller?

Filmen går även under namnet ”Nom Nom Nom” och originaltiteln är det tungvrickande ”Joheunnom nabbeunnom isanghannom”

För att gå ifrån action lite tänkte jag bara nämna att Alexandre Aja’s Piranha 3D fått väldigt mycket positiv kritik från nästan alla håll, och kallas för både brutal och underhållande utan att ta sig själv på för stort allvar. I sann Roger Corman-anda är filmen fylld av grafiska mord och drar sig inte från att visa både nakna män och kvinnor som blir sönderslitna av argsinta pirayor. Synd att den inte går upp på bio här i Sverige, men förhoppningsvis ligger DVD/Blu-Ray-release inte alltför långt bort när den väl slutar sändas på bio i staterna.

Teaser

Trailer

Matt Damon repriserar rollen som Jason Bourne, med nytt namn i ny miljö i en film från regissören av de senaste två Bourne-filmerna. Det var i alla fall vad man kunde utröna från filmens trailer. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Green Zone handlar om att Miller (Matt Damon) tröttnar på att få ’säker information’ om vart de kommer hitta farliga kemiska vapen i Irak, när det gång på gång slutar med att de står tomhänta efter att ha riskerat sina liv. Hans uppror mot stereotypen för den perfekta hjärnlösa soldaten skapar omedelbart problem med hans överordnade som inte vill höra hans frågor, och än mindre svara på dem. Miller (Damon) anar fulspel och gör allt han kan för att få svar på sina frågor, och gör sig på samma gång ovän med alla han inte vill vara ovän med.

Med andra ord är det Damon mot ‘the man’ igen på ett eller annat sätt, likt Bourne-filmerna. Dessutom är allt paketerat med samma röriga bildspråk, i ett försök att få allt att verka mycket mer actionfyllt än vad det i själva verket är. Green Zone försöker även desperat verka smartare och mer komplicerad än vad den i själva verket är, och lyckas i samma veva glömma bort att vara både vad den borde vara vad den presenteras som; en redig actionrökare i en spännande och kontroversiell situation med politiskt laddade budskap, i den ordningen. Vad vi istället lämnats med är en blandning av action och konspirationsthriller som saknar både action och spänning.

Det största problemet är dock att jag inte bara har svårt att heja på Miller, jag vill nästan se honom förlora för att han känns så fruktansvärt dryg och ointressant. Nästan lika stort problem är att Miller berövats de nästintill övernaturliga krafter Jason Bourne stoltserade med, i ett försök att göra denna karaktär mer mänsklig. Med andra ord, han åker på rejält med stryk. Eftersom jag inte gillade karaktären är det dock förstås positivt att få se honom åka på däng.

Jag såg fram emot Solomon Kane, det såg ut att kunna bli en skitig fantasy med brutal och smärtsam action. Av trailern att döma såg den ut att hamna någonstans mittemellan den gamla och nya typen av fantasy-film, före och efter Sagan om Ringen alltså. Inledningsvis är det svårt att varken hylla eller döma ut filmen, den ser ut att göra ungefär vad den borde, och vad man väntat sig, men lite styltigare än vad jag hoppats. Filmen rullar efter en måttligt actionfylld inledningsscen på i ett ganska lågt tempo. Kane har blivit våldsvägrare efter att en förbannelse lagts på honom, han fruktar att djävulen själv ska komma upp från helvetet och hämta honom, och viger sitt liv därmed åt gud. I klostret han gömmer sig börjar munkarna få illavarslande drömmar och bestämmer sig för att det vore bäst om Kane lämnar klostret. Ute i världen dröjer det inte länge innan ondskan börjar hinna ikapp honom, och gång på gång försöker få honom att falla tillbaka in i sitt gamla jag, som en av världens farligaste och mest hänsynslösa krigare.

Filmen känns aldrig riktigt hel, den slits mellan fantasy, action, drama och skräck utan att kunna behålla alla delar rakt igenom. Stundvis glömmer man helt bort fantasyelementen och ibland är det så långdraget att man börjar oroa sig för att man satt på fel film. När det väl händer något är det som bäst ganska coolt, men alltjämt minst sagt schizofrent, och vissa av de övernaturliga inslagen känns verkligen som de kommer från någon annan film. En sak som är genomgående för hela filmen är dock att James Purefoy, Solomon Kane, är jävligt cool och ser redigt förbannad ut. Hans närvaro och utstrålning är vad som får Solomon Kane att fungera, och även vad som gör att man både orkar och vill se filmen. Världen det utspelar sig i är dessutom ganska stämningsfull och lyckad, förutom de inkonsekventa fantasyinslagen då.

Uppdaterat med en andra åsikt av Svante Skoog, visa hela inlägget för att läsa den.

Tidernas hårdaste rollista, grymma trailers och en hel hög med behind the scenes. Förväntningarna var, ganska, högt ställda.. Jag försökte tona ner det hela en tid innan det var dags att se filmen, försökte skydda mig själv från vad som kunnat bli tidernas värsta antiklimax, men det gick inte att ignorera det faktum att filmen såg helt sjukt underhållande ut. När det väl var dags satt vi laddade som aldrig förr i bilen, redo att ta oss de åtta milen till biografen i ett av de värsta regnovädren på flera år. Trappan utanför lägenhetshuset hade på riktigt förvandlats till en fors (bildbevis). Efter att ha kämpat emot regngudarna i nästan en timme kom vi fram med en härlig känsla av seger, solen tittade fram, molnen skingrade sig och vi klev ner i en mörk källare efter att ha inhandlat en överdimensionerat stor mängd godis och snacks, redo att avnjuta filmen.

Brad Pitt och David Fincher ska i slutskedet av Fight Clubs produktion kommit till slutsatsen att de inte gillar folk som inte gillar Fight Club. Kanske inte så mycket för att man är en idiot om man inte gillar den, utan snarare för att det troligen innebär att man inte har så mycket gemensamt. Jag kan säga detsamma om The Expendables, jag gillar inte folk som inte gillar The Expendables. Utan att överdriva på något sätt kan jag lätt säga att det här inte bara är en av de bästa filmer alla medverkande varit med i, det är dessutom en av de bästa filmer som gjorts på hela 2000-talet!

The Expendables är som en porrfilm för actiontokar, sexscenerna är utbytta mot brutal och stenhård action fylld till bredden med explosioner, toppat med underbara one-liners som gör övervåldet till en axelryckning tack vare glimten i ögat som genomsyrar hela filmen.

Att kalla den för en actionporrfilm är dock lite missvisande för story och skådespeleri är klart bättre än så (även om storyn är minimal). Dolph Lundgren stjäl varenda sekund han medverkar på duken och det är nästan så man får en tår i ögat över hur fantastisk vår långa blonda svensk faktiskt är i den här filmen! Dolph Lundgren bevisar att han är den bästa actionskådisen någonsin när det kommer till att spela trasig och psykopatisk antagonist!

Couture slänger runt folk som små fingervantar oavsett storlek samtidigt som Terry Crews ränner runt med en AA-12 Shotgun laddad med små raketer (demonstrerat av Discovery på Youtube) och förintar allt i sin väg. Stallone är old-school gun-slinger och skjuter sin revolver snabbare än Lucky Luke samtidigt som knivexperten Statham filéar allt i sin väg! Utöver sina vapenfärdigheter får vi dessutom en rejäl dos klassisk närstridsaction och i synnerhet Statham får skina med sina färdigheter, trots att Stallone gör en av de coolaste fighterna. Här har vi dock även en av få besvikelser med filmen, och det är att Jet Li känns något bortslösad då det inte alls blir varken den kvantitet eller kvalité stjärtsparkande som i alla fall jag förväntat mig från honom.

Gary Daniels är dessutom värd en notis, mest för att hans karaktärs utseende och beteende får honom att kännas som tagen från en 80-tals HK-actionfilm, Gary Daniels AKA Benny ‘The Jet’ Urquidez typ.

Efter filmen fylls jag av total eufori, sista halvtimmen är mer eller mindre en enda lång actionscen som tar det redan rejält uppskruvade tempot till helt nya höjder både i brutalitet, komik, tempo och uppfinningsrikedom. Det är så mycket som händer och så många olika karaktärer som interagerar med varandra på samma gång att slutresultatet inte är något annat är mästerligt!

Stallone gör det igen och The Expendables är så fantastiskt bra att betygsskalan inte räcker till! 6 av 5 är ett måste! Ett mästerligt mästerverk! Du måste se den här filmen!

En andra åsikt av Svante Skoog Ja, vad fan ska man säga? Jag är golvad! Det dryga år som man väntat på filmens release har nästan drivit mig till vansinne. Aldrig förr har jag väntat så ivrigt på en film, t.o.m. väntan på ”Planet Terror” och ”Rambo 4″ kommer i lä. Och efter alla teasers, trailers och behind the scenes klipp så hade jag förväntningar som nästan varit orimligt stora. Hur i helvete skulle en film nånsin kunna uppfylla denna sinnesjuka förväntan? De sista veckorna så har jag förberett mig på att den inte har en chans att va så bra som jag hoppas på. Det är bara inte möjligt. När vi väl placerat våra arslen i dom horribelt obekväma biofotöljerna i Salong 2 på Filmstaden i Karlstad, så fick vi en olidligt lång halvtimma av reklam som får mig att vilja slita loss fotöljen i frustration. Men snart ska jag äntligen få svaret på min fråga om det blir en besvikelse eller om det blir årets actionfilm. Till slut rullar Lionsgate och Millenium loggorna förbi på duken och våldet kan ta sin början. Redan i öppningscenen där Stallone och Co. ska rädda några fångar från ett gäng fula pirater så börjar det pirra positivt i magen. Extra nöjd är jag över att Dolph redan gett oss en hög med vansinnigt roliga one-liners och levererar en roll som är hans starkaste sedan ”Universal Soldiers” (1991). För bövelen, Dolph är tillbaka på stora duken och skådespelar bättre än resten av teamet. Och då är även övriga av hög klass. Förutom Jet Li kanske, tyvärr, men grabben kan helt enkelt inte skådespela, dock kan han fortfarande ge stryk, så där får han ändå pluspoäng. Så var öppningsscenen avklarad och filmen lugnar ner sig lite för karaktärsutveckling, bl.a. Statham har det lite kärvt på kärleks fronten då hans flamma skaffat ny pojkvän. Dock blir denna nya pojkvän inte långvarig efter ett möte mot Statham i en av filmens stora höjdpunkter. Ska det vara lite romantik i en film så är det på detta sätt det ska ske. Rambo…*host*…Stallone och hans gäng får snart ett nytt uppdrag vilket för dom till en ö där Eric Roberts, i en fullkomligt lysande skurkroll, styr och ställer över en diktator med sitt överflöd av pengar. Stallone och Statham tar en runda och visar vart det blå skåpet ska stå och retar upp filmens skurkar rejält. Mycket bra, för Stallone återvänder snart med hela sitt gäng på en pang pang runda som får ”The Killer”, ”Hard Boiled” och hela Rambo serien att framstå som en seg svensk drama film gjord för TV4. Det finns så vansinnigt många scener och sekvenser som jag vill nämna i recensionen, men jag känner inte att jag vill avslöja mer än vad jag gjort. Iofs så kan jag inte missa att nämna den fantastiska biljakten som känns som den perfekta uppföljaren på biljakten i Cobra. När ni ser den så förstår ni nog vad jag menar. Om jag ska beskriva hur känslan är i filmen så är det som om man tar ”Delta Force 2″, ”Rambo”, ”Cobra” och ”Commando” och slänger i en mixer, där har ni The Expendables! Jag kan faktiskt inte komma på en enda actionfilm under hela 90- och 2000-talet som är av samma ösiga och underbara klass som denna rulle. Och än en gång bevisar ”Millenium/Nu Image” att dom idag är vad ”Cannon Films” var på 80- och tidigt 90-tal när det gäller kvalitetsaction. Detta är filmen för oss män med hår på bröstet, som är vansinnigt trötta på allt ”skutta runt i vajrar” och CGI-trams. Det här är 80-tals action när det är som bäst! Och de som inte gillar filmen behöver antingen en hjärnröntgen eller ett redigt kok stryk ;)

Andra samarbetet mellan regissören Keoni Waxman och Steven Seagal är både bättre än första försöket, och bättre än det mesta Seagal gjort på den här sidan av millenieskiftet (igen). En intressant detalj är även att produktionsbolaget bakom filmen är Voltage Pictures, ett av produktionsbolagen bakom prisade och oscarstippade filmen The Hurt Locker.

Jag blev riktigt positivt överraskad, faktiskt. The Keeper var uppe och snuddade vid gränsen för att faktiskt vara en bra film, men nådde inte riktigt ända fram. I andra försöket har man lyckats undvika mycket av det som höll tillbaka The Keeper, filmen flyter bättre, actionscenerna är råare, ligger tätare, och är snyggare. Grundstoryn skiljer sig inte mycket, men det är Seagal vi pratar om, det är vid det här laget en genre i sig, en genre med endast en grundstory.. Karaktärerna är lite bättre och allting känns mer genomarbetat.

Gillar man Seagal kommer man älska den här filmen, Hatar man Seagal behöver man inte bry sig om den, om man inte tycker varken eller är filmen fortfarande underhållande nog att ses. Det är också roligt att se hur alla dessa gamla actionskådisar äntligen börjat lägga ner sig igen för att återupprätta lite av sin tidigare status. I början av 90-talet var Seagal trotsallt stor, och med all rätt, sen gick det utför och han verkade skita i allt förutom pengarna. Nu har han insett att han inte har så lång tid kvar som en stjärtsparkande actionskådis, och verkar fast besluten att avsluta karriären som den började, med en slagkraftig kommentar och 114 avbrutna benpipor tillhörande diverse bad guys. Bäst av allt, på senare verkar varje film häva sig ytterligare ett snäpp upp på skalan!

Måttligt underhållande och härligt brutal, största felet är de lite väl tydligt snabbspolade delarna av vissa actionsekvenser.

Med 9 dagar kvar till The Expendables är peppen inför filmen inte bara på topp, den är total! Såhär i sista minuten slänger vi därmed upp en tävling, och låter alla trogna besökare få chansen att tävla om 6 biobiljetter som ska delas ut till 3 lyckliga vinnare! Stort tack till Future Film för detta. För att försäkra oss om att biljetterna hinner fram i tid kommer tävlingen avslutas redan på måndag 9/8, så tveka inte, delta på en gång! Allt ni behöver göra är att lämna en kommentar till det här inlägget och namnge eran favorit bland alla Expendables och gärna en liten motivation. Glöm inte att dubbelkolla så ni angett en korrekt e-mailadress, annars går priset till någon annan! Klicka här för att lämna en kommentar!

Tävlingen är nu avslutad!

Och vinnarna är…

Olof N
Jason Staham. Inte nog med att karln ser ut som ett förbannat bowlingklot, han gillar även att uppvisa sin vulgärt väldefinierade muskulatur i de flesta av sina våldsrullar. Jag vill tipsa om den roliga stripscenen i Transporter 3 dr en brud vill att han ska se sexig ut. I äkta 80-tals homoerotik står han som stolpskott och glor tills han slutligen drar av sig tröjan och visar sexpacket. Medan dagens actionhjältar gömmer sig i lusekoftor och plastpaket är vår käre Jason ett föredöme för de klassiska 80-tals hjältarna. Raka rör, mycket pang-pang och svettiga biceps.

Miss Rambo
Helt utan tvekan Stallone! Är ett troget fan med 35st filmer här hemma med hårdingen (fler blir det). Skulle vara super kul att kunna bjuda väninnan på premiären då hon inte är lika ”galen” i Stallone som jag

Jesper Z
Dolph Lundgren. Mannen har för fan dödat flest antal personer på film!

”Dolph Lundgren has killed 662 people in 23 movies.”

http://www.associatedcontent.com/article/570751…

Räcker väl ganska bra så?

Om ni inte sett förra veckans klipp (del 3) så kan ni se det också genom att klicka här.

Det finns även ett par klipp från filmen på Yahoo som jag lagt in i inlägget, klicka er vidare så kan ni se dem.

Jag förväntar mig inget mindre än att många kommer ha en annorlunda syn på vilka de fem främsta Stallone-filmerna är. Det finns många filmer jag hade velat trycka in på listan som tyvärr hamnade utanför i slutändan, trots kompromissen på Rambo där del 1,2 och 4 alla delar förstaplatsen. Här kommer de i vilket fall, mina fem favoriter med Stallone.

Rambo 1 ,2 och 4 hamnar på en obestridd förstaplats. De tre filmerna har karaktären gemensamt men är annars ganska annorlunda. Första filmen är lika mycket drama som action, spännande, gripande, cool och samhällskritisk på samma gång, ett riktigt mästerverk! Trailer

Del två skrevs av Stallone tillsammans med James Cameron och förvandlar Rambo till en actionhjälte i mer typisk 80-talsanda, den dramatiska biten från del ett är bortblåst och det enda som återfinnes är ett obligatoriskt kärleksintresse för att stärka Rambos motivation och göra filmen mer liberal. Det ändrar dock inte att filmen är riktigt jävla stenhård med action non-stop, då Rambo tar sig an inte bara vietnamesiska soldater i sin jakt på P.O.W. utan även Ryska legoknektar, ärkefienden! Trailer

Jag nämnde det inte förut men Rambo, eller First Blood som den egentligen heter, anses ofta ha räddat Stallones karriär som var påväg att plana ut då det var sex år sedan Rocky. I det avseendet är Rambo 4 precis som Rambo 1. Stallone hade gått på sparlåga och var påväg att lägga karriären på hyllan, han ville dock avsluta det på sitt sätt och gjorde därmed ytterligare en Rocky. Mot allas förväntan sög den inte! Den var till och med lite bra! Plötsligt blev Stallone intressant igen, hans nästa film skulle avgöra hans öde. Rambo 4 utannonserades, och visade sig vara en av årets inte bara hårdaste, utan också bästa actionfilmer! Stallone var tillbaka, på allas läppar i allas tv-apparater och på alla biografer! En sliten, trött och arg Rambo skyr inga medel för att slutföra sitt uppdrag, han sliter kroppar sönder och samman med hagelstormar av .50-kalibriga kulor i en monsun av blodregn samtidigt som han kapar folk på mitten med sin ikoniska kniv som blivit större för varje film! Trailer

Cop Land, är farligt nära att placera sig överst, jag älskar verkligen den här filmen. Varför? Stallone har i alla år förföljts av skitsnacket om att han inte kan skådespela, detta trots insatser i bl.a. Rocky och Rambo som pekar på motsatsen. I Cop Land gör han dock sin absolut främsta prestation, och trots att han står vid sidan om bl.a. Robert De Niro, Ray Liotta och Harvey Keitel, som alla gör riktigt bra prestationer, är det Stallone som stjäl showen! Hans insats är närapå perfekt! Trailer

Rocky är och förblir en riktigt bra film, jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer här, filmen har gått på TV så många gånger att man måste bott under en sten för att inte sett eller hört något om den. Trailer

Cobra, en av de bästa Cannon-filmerna och en av de coolaste karaktärerna någonsin. ”Crime is the disease. Meet the Cure.” Stallone är en polis och en ensamvarg, precis som alla coola poliser på 80-talet, en äkta ‘one man army’ som inte skyr några medel för att sätta dit bovarna och samtidigt se bra ut. Ingen rår på Cobra! Trailer

Demolition Man, precis som i fallet med Jet Li-listan blir min sista ett guilty pleasure. Säga vad man vill men Demolition Man är fan bra. Skön satir i en underhållande framtidsvision vid sidan om svart humor och actionscener där Stallone kämpar mot smått genmodifierad supermördaren Wesley Snipes. Trailer

Lämna gärna en kommentar och lista dina favoritfilmer med Sylvester Stallone!

Den officiella handlingen är: ”PRIEST, a post-apocalyptic sci-fi thriller, is set in an alternate world — one ravaged by centuries of war between man and vampires. The story revolves around a legendary Warrior Priest (Paul Bettany) from the last Vampire War who now lives in obscurity among the other downtrodden human inhabitants in walled-in dystopian cities ruled by the Church. When his niece (Lily Collins) is abducted by a murderous pack of vampires, Priest breaks his sacred vows to venture out on a quest to find her before they turn her into one of them. He is joined on his crusade by his niece’s boyfriend (Cam Gigandet), a trigger-fingered young wasteland sheriff, and a former Warrior Priestess (Maggie Q) who possesses otherworldly fighting skills.”

Via: QuietEarth.us

Om jag någon gång ska märka ett klipp här som ”Not Safe For Work” så är det detta, med det i åtanke finns det bara en sak kvar för er att göra, kolla in klippet!

Via: IGN.com och Twitchfilm.net

”Det var svenska distributören Noble Entertainment som en gång köpte rättigheterna, men hamnade för en tid sen i ekonomiskt trångmål med rekonstruktion som följd. Nobles alla bioreleaser frös då inne och en av dessa var ”The Expendables”.

Så alla Expendables-fans kan därmed andas ut och se fram emot ett sjutusan till actionäventyr den 13 augusti.” – Mats Karlsson

Med detta sagt är det nu bara att fortsätta uppvärmningen då, ska försöka få ut ytterligare en lista inom de närmsta dagarna.

Först när jag postat inlägget insåg jag att alla automatiskt genererade tumnaglar fokuserats på höft/rumpa… Oh well