Med futtiga 114000 dollar bestämde sig William Kaufman, Holt Boggs och Matt Beckham för att köra på och få ut så mycket film de bara kunde från pengarna, som troligen inte räckte till mycket mer än utrustning och lokalhyra. Filmen kretsar kring Boggs och Beckhams karaktärer Truman och Pat, två gangsters som försöker jobba sig upp i ‘karriären’ genom att ta sig an det mesta som kommer deras väg, med en attityd.

Inledningsvis förväntade jag mig en renodlad actionfilm från The Prodigy, baserat på kommentarerna jag läst bara antog jag att så var fallet, dessutom är filmens första halvtimme mer eller mindre en enda lång actionscen! Vad som såg ut att bli en vapenfylld actionfilm med ostiga kommentarer och halvdant skådespel, utvecklas i en handvändning till jakten på en brutal och närmast övermänsklig seriemördare med smak för att stympa sina offer! Något som fungerar förvånansvärt bra, och när filmen kommit igång lyfter allas prestationer såväl som filmens stämning till helt nya nivåer.

Det känns stundom riktigt imponerande hur mycket de får ut av budgeten, som är extremt låg, lägre än en halv Cannon-film på 80-talet! Om man kan se förbi det inledningsvis dåliga skådespeleriet och låta sig dras in av filmen är det här en riktigt bra filmupplevelse som trots klichéer lyckas överraska. Bäst av allt är att den aldrig fegar ur för att låta publik andas ut, den kör på med vad den bestämt sig för att göra och går hela vägen.

Jag är imponerad för det här är så oerhört mycket bättre än vad indie-film av det här slaget tenderar att vara. Till det hör att filmen, utan dess budget i åtanke, också är riktigt underhållande och spännande! Det lovar gott för framtiden och kommande filmen Sinners and Saints från samma team som ligger bakom den här filmen.

Om jag någon gång ska märka ett klipp här som ”Not Safe For Work” så är det detta, med det i åtanke finns det bara en sak kvar för er att göra, kolla in klippet!

Via: IGN.com och Twitchfilm.net

Storyn är nästan en direkt kopia av Die Hard: With a Vengeance, med backstoryn/upptakten från Die Hard inbäddad i samma film och såklart smått modifierad. 12 Rounds blir ett nytt namn för leken ”Simon says” och John Cena måste göra precis vad filmens badguy instruerar honom om, 12 gånger, eller i 12 ronder om man så vill, för att rädda sin flickväns liv. Svårighetsgraden höjs för varje rond och får en alltmer explosiv avslutning.

En enkel story som känns lika genial som den känns B. I samma vända som de mer eller mindre garanterar 12 spektakulära actionscener, som inte behöver hänga samman på något vis mer än vem som är i dem, garanterar de nästan att det är just det de kommer fokusera på, och strunta i andra delar av filmens utveckling. Det faktum att wrestlaren och numer wannabe-actionstjärnan John Cena gör huvudrollen, är ytterligare en garanti för fokus på action, tyvärr inte för att han gör det så jävla bra, utan för att han inte gör något annat. Det här kan förstås ses på olika sätt, å ena sidan kan man se det som att det är upplagt för en högexplosiv skitfilm, eller så kan man se det som att det är upplagt för en grym actionfilm som fattat vad action handlar om!

Tyvärr är John Cena inte huvudrollsmaterial, han har inte det som krävs för att få med sig publiken i en och en halv timme, han är inte heller vidare intressant som actionskådis för allt han har är stora muskler och några bodyslams. 12 Rounds är inte heller vidare intressant som actionfilm, trots en del välgjorda actionscener känns det hela tiden som att man inte riktigt når ända fram. Ett stort problem är även att den simpla storyn aldrig riktigt sätter sig, aldrig känns motiverad, och aldrig funkar, mycket tack vare de usla skådespelarprestationerna. Intressant är att man lyckats få tag i en skådespelerska som är sämre än John Cena för rollen hans flickvän för att få honom att framstå som bättre.

Om det inte finns något annat att se så funkar 12 Rounds som hjärndöd action om du är beredd att se humorn i allt som är så dåligt, det är dock inte en värdig återgång till actiongenren för Renny Harlin som kan så mycket bättre än såhär.

Filmens blogg finner ni på HoboWithaShotgun.com

Förvänta er inga överraskningar eller livsförändrande prestationer, mer en typisk Seagal-film, som lyckligtvis inte dras med alla problem som dök upp för honom kort efter sekelskiftet. En rolig detalj är att man lyckats ha med ett antal ”skådespelare” som är markant mycket sämre än Seagal, och får honom att framstå som bättre än vad han är, speciellt i början. En annan rolig sak är hur man på vissa ställen har repliker där det är väldigt oklart vad de faktiskt menar, och om de själva vet vad de menar. Satt ett antal gånger och funderade över huruvida vad de sa var tänkt som sarkasm eller inte, för det fanns inga hintar mer än att jag tyckte det borde varit så, levererandet var dödsseriöst. Förvirrande och klart underhållande!

Inget revolutionerande, varken för action-fans eller Seagal-fans(?). Dock en film som håller genom sina ca 90 minuter, och bjuder på ett antal armbrytningar, exploderande blodpåsar och sköna knivhugg (att skära halsen av någon är numer förlegat, det nya tricket är att hugga sin motståndare hårt i halsen med en kniv 2-3 gånger).

Filmen finns på DVD (119:-), Blu-Ray (219:-) och kan hyras via LOVEFiLM

Actionscenerna känns emellanåt rentav påkostade, men alltjämt ganska dumma. Härligt rejäla squibs får blodet att spruta ordentligt, och det smäller ganska ofta. Tyvärr känns det alltför oengagerande och spänningslöst. I ett försök att göra Dolph till mindre superhjälte än han faktiskt är, kastar man in några extra man på hans sida som kan blöda istället för honom. Dolph själv kan knappast bli skjuten, kulor väjer undan från att träffa honom, snarare än att möta det pinsamma öde det vore att träffa och studsa från hans skinn. Att man bara kastar in några extra blodpåsar såhär känns tyvärr ganska meningslöst, det blir inte mycket mer effektfullt än om några civila blivit skjutna i området istället. Med skillnaden att dessa håller i vapen då och medvetet drar uppmärksamheten bort från Dolph, så han kan använda sina nävar till det de var gjorda för i fred, att slakta.

The Mechanik har sina stunder av underhållning, men är i slutändan en ganska ointressant och uttjatad historia i en fruktansvärt ointressant miljö.

Jag var bara tvungen att inkludera denna bild på DVD-utgåvan av Steven Seagal Lawman, COPS med Seagal typ.

*Bannad på grund av olovlig användning av musik i väntan på färdigställandet av det riktiga soundtracket.

Trailer

Trailer/Behind the scenes

Tävlingen är avslutad!

I samarbete med svenska distributören för Command Performance, Warner Home Video, tävlar vi nu ut 5 st exemplar av actionfilmen Command Performance med Dolph Lundgren. Tävlingen pågår från 25/11 till 9/12. Därefter meddelas vinnarna, följt av en utannonsering om vilka som vunnit här på Violent Cinema. Om du behöver lite extra motivation eller hjälp med frågorna kan du scrolla ner och bl.a. kolla in trailern under frågeformuläret. Klicka dig vidare för att delta!

Se till att fylla i rätt e-mailadress då den behövs ifall du vinner så vi kan få postadress o.s.v. för att sända DVD:n till dig.

Teaser

Trailer

Det som gör Command Performance så bra (ja, den är faktiskt riktigt bra), är den självdistans filmen visar upp. Smaka på Dolphs kommentar ”Dying is easy, Rock ‘n’ Roll is hard”, som levereras som ett riktigt argument för att rättfärdiga Dolphs intresse för att fixa skivkontrakt när de hamnat så djupt ner i skiten att det når till hakan, och folk fallit som flugor till höger och vänster. Filmen är fylld av sådana stunder och kommentarer, karaktärernas bakgrunder och mål är oftast lövtunna men ack så underhållande, och det hela är, förstås, bara ett sätt att ta sig mellan olika scener där Dolph dödar badguys med olika musikinstrument, och springer runt i sin rockiga väst och coola tatueringar.

Tyvärr tappar filmen ibland tempo, det finns ett antal meningslösa scener, och det finns ett par passager då det dröjer lite väl lång tid innan vi får se Dolph slakta. Det ändrar dock inte det faktum att Command Performance lyckas hålla intresset uppe hela vägen, och på det stora hela fortfarande är en grymt underhållande film. Mer än så är det också den bästa film Dolph gjort sedan millennieskiftet och lite till. Se den!

Straight Blast Webbsida

Flertalet riktigt sköna fighter presenterade via en story byggd för att ge så mycket tid som möjligt med sparkar och slag på duken, precis som det ska vara. Filmen må vara en bit från mästerverk, men är trots det mer än lovligt underhållande, och väl värd att återkomma till, främst för Adkins coola hoppsparkar i duellerna mellan två av actionvärldens främsta.

Perfekt uppvärmning för kommande Undisputed 3 med Adkins i huvudroll.

Det finns stunder, väldigt få, där filmen glimtar till och man börjar få se något som snuddar vid att vara underhållande, men, nej.. Jag är inte helt säker på hur de lyckats, det smäller genom nästan hela filmen, det skjuts och exploderar på alla möjliga ställen och på alla möjliga sätt, men, det är hela tiden meningslöst effektbajsande av den värsta sort. Allt är gjort utan tillsynes någon som helst fingertoppskänsla, filmen saknar både karaktär och karaktärer. Vi följer siluetter i en katt och råtta lek med fokus på utpressning och plastiga oengagerande relationer som ska bära upp hela filmen.

Mercenary For Justice är inget annat än riktigt dålig och en riktig plåga att sitta igenom, undvik!

En allt annat än ännu officiell poster får ni minsann här också!