Jag vill inleda med hur underbar jag tycker monsterskräckfilmgenren är. Man vet mer eller mindre alltid vad man kan vänta sig från en sådan film, skillnaden är bara hur bra eller dåligt utfört det är. Splinter är inget undantag. Starkt influerad av The Thing lyckas den tidigt fånga mitt intresse, samtidigt som diverse andra klichéer radas upp.

Polly och Seth har gett sig ut till ett campingområde för att fira jubileet för dagen de blev tillsammans. Efter några missöden med tältuppsättning lyckas Seth, som inte direkt är Bear Grylls okände bror, övertala Polly om att de ska ta in på motell istället, romantiskt. På vägen dit gör de misstaget att stanna för en liftare, och snart är de två gisslan åt ett par som försöker undfly lagens långa arm. Som om det inte räckte börjar bilen krångla och de tvingas stanna till vid en bensinstation vid världens ände. Det är här de riktiga problemen börjar, i form av en parasit som penetrerar sina offer med tusentals taggar och styr deras kroppar för sina egna köttätande ändamål.

Splinter är väldigt uppenbart en lågbudgetproduktion, många scener blixtrar förbi så snabbt att man inte hinner se mer än rödaktig färg. När de faktiskt lagt ner tid på scenerna är det dock både brutalt, välgjort och en fröjd att se (på ett vrickat gore-sätt). Överlag är effekterna faktiskt riktigt bra, och Splinters stora problem blir snarare bristen på karaktärer och i det bristen på problem de kan försättas i. Monstret påminner på många sätt om monstret i The Thing, men inte lika subtilt, egenskaperna som påminner kan dock aldrig riktigt spelas ut eftersom det är så få karaktärer inblandade. De är dessutom på en väldigt begränsad yta vilket ytterligare begränsar möjligheterna. Ett problem som kan tydas redan på filmens längd (faktiska speltiden för filmen är knappa 75 min).

Med det sagt vill jag dock påpeka att filmen, trots tidigare stycke, faktiskt lyckas försätta karaktärerna i en del situationer som är både problematiska och skrämmande. Toby Wilkins visar tydligt upp att han vet hur man bygger upp en tight och spännande stämning som får tittaren att sitta på spänn flera gånger om. Karaktärerna känns dessutom både intressanta och något nyskapande även om det främst är stereotyper med ombytta könsroller och egenskaper.

Blodig brutal och skrämmande i sina bästa stunder, tunn, för snabb och för lite i sina sämre. I slutändan är Splinter helt klart en bra filmupplevelse, men jag hade velat ha mer av allt och mer film, vilket förstås är en komplimang.

Jag såg fram emot Solomon Kane, det såg ut att kunna bli en skitig fantasy med brutal och smärtsam action. Av trailern att döma såg den ut att hamna någonstans mittemellan den gamla och nya typen av fantasy-film, före och efter Sagan om Ringen alltså. Inledningsvis är det svårt att varken hylla eller döma ut filmen, den ser ut att göra ungefär vad den borde, och vad man väntat sig, men lite styltigare än vad jag hoppats. Filmen rullar efter en måttligt actionfylld inledningsscen på i ett ganska lågt tempo. Kane har blivit våldsvägrare efter att en förbannelse lagts på honom, han fruktar att djävulen själv ska komma upp från helvetet och hämta honom, och viger sitt liv därmed åt gud. I klostret han gömmer sig börjar munkarna få illavarslande drömmar och bestämmer sig för att det vore bäst om Kane lämnar klostret. Ute i världen dröjer det inte länge innan ondskan börjar hinna ikapp honom, och gång på gång försöker få honom att falla tillbaka in i sitt gamla jag, som en av världens farligaste och mest hänsynslösa krigare.

Filmen känns aldrig riktigt hel, den slits mellan fantasy, action, drama och skräck utan att kunna behålla alla delar rakt igenom. Stundvis glömmer man helt bort fantasyelementen och ibland är det så långdraget att man börjar oroa sig för att man satt på fel film. När det väl händer något är det som bäst ganska coolt, men alltjämt minst sagt schizofrent, och vissa av de övernaturliga inslagen känns verkligen som de kommer från någon annan film. En sak som är genomgående för hela filmen är dock att James Purefoy, Solomon Kane, är jävligt cool och ser redigt förbannad ut. Hans närvaro och utstrålning är vad som får Solomon Kane att fungera, och även vad som gör att man både orkar och vill se filmen. Världen det utspelar sig i är dessutom ganska stämningsfull och lyckad, förutom de inkonsekventa fantasyinslagen då.

Den officiella handlingen är: ”PRIEST, a post-apocalyptic sci-fi thriller, is set in an alternate world — one ravaged by centuries of war between man and vampires. The story revolves around a legendary Warrior Priest (Paul Bettany) from the last Vampire War who now lives in obscurity among the other downtrodden human inhabitants in walled-in dystopian cities ruled by the Church. When his niece (Lily Collins) is abducted by a murderous pack of vampires, Priest breaks his sacred vows to venture out on a quest to find her before they turn her into one of them. He is joined on his crusade by his niece’s boyfriend (Cam Gigandet), a trigger-fingered young wasteland sheriff, and a former Warrior Priestess (Maggie Q) who possesses otherworldly fighting skills.”

Via: QuietEarth.us

Nu vidare till Sharktopus och Dinoshark, två nya monster-filmer producerade av B-legenden Roger Corman! För Sy-Fy Channel… Den ena med Eric Roberts och en genmodifierad muterad monsterhaj, hälften haj hälften bläckfisk! Den andra med en uråldrig dinosauriehaj som vaknat till liv då isen smält som följd av global uppvärmning, och ser ut som en T-Rex i huvudet..! Trailern till Sharktopus har, förutom sin löjligt underhållande trailer, dessutom en urskön riktigt dålig theme song om just Sharktopus!

Sharktopus – Se den!

Dinoshark

Nu har det alltså släppts en liten uppföljare, det efter att den första delen fick massa kommentarer med förslag på vapen huvudpersonen borde använda sig av för att värja sig mot sin nemesis. ”Why doesn’t Jack hit him… with a spoon??” blev ett vinnande förslag, och vi får här se hur det går när det är sked mot sked!

Lagom intressant kände jag, men samtidigt, vem vill inte se en film om ett enormt köttätande vildsvin? Tyvärr får detta vildsvin aldrig ta så mycket plats i filmen som det borde, och effektarbetet är stundvis pinsamt uruselt. ”Ta på dig det här grishuvudet och spring”, eller ”Det där fixar vi med lite CGI” känns som potentiellt återkommande kommentarer under inspelningen. Men vad vet jag..? Jag vet att det inte såg särskilt bra ut.

Så filmen såg inte så bra ut, okej, några dåliga effekter måste väl inte helt sänka filmen? Och nej, så är inte heller fallet, effekterna är inte vad som sänker filmen. Tyvärr är det här dock ett illa berättat spektakel som har svårt att hålla fokus, och i ett försök att rädda sig självt försöker väva in fler storylines än vad både filmen och tittaren vill ha. Något som slutar i att denna dåligt skrivna, fult utförda och tråkigt spelade film blir på tok för lång i sina två timmar!

Koreansk skräck/komedi som varken skrämmer eller skrattar utan mest är en två timmar lång usel representation för Koreansk film som egentligen blivit grym de senaste åren. Se hellre The Host en gång till!

De gamla kortfilmerna kan du förstås se här på Violent Cinema (klicka).

På en gång kan jag säga nej. The Descent 2 verkar till en början ösa på med mer blod och monster tack vare den tidiga introduktionen av detta, dessvärre visar det sig snart att man i slutändan knappt har nå mer av varken blod eller monster än vad första delen hade. Denna uppföljare är i mångt och mycket mer av en remake än en uppföljare, men inte av hela första filmen, utan bara från det att monstren avslöjas tills dess slut. Med andra ord, den del som rent skräckmässigt var svagast. Och Descent 2 är knappast starkare, nej, tvärtom faktiskt, för det här är inte en skrämmande film. Karaktärsarbetet känns hafsigt och det finns inte en enda person i filmen man varken kan relatera till eller bry sig om, inte ens de karaktärer som återkommer från första har något att erbjuda, annat än att de blivit dummare och ihåligare. På tal om dummare så är denna film full av dumhet, ologiska beslut och händelseförlopp, samt riktiga korkade vändningar. Allt är förstås inte dåligt med Descent 2, den är stundvis underbart brutal om man kan bortse från det där andra, skönt blodig och ja, själva platsen och situationen från första filmen är ju densamma, och den fungerar inte helt oväntat bra även denna gång.

För att helt slakta sitt försök att bjuda på någon slags skräck har man i tid och otid slängt in lite komik, vilken väl fungerar sådär. Det är inte direkt Sam Raimi om man säger så.

The Descent: Part 2 känns ganska onödig när The Descent existerar eftersom första filmen slår den på fingrarna i varenda avseende. Det gör dock inte uppföljaren till en dålig film, den har sina stunder och fokuset på rent våld skiljer den från sin föregångare, synd bara att man gjort monstren lite svagare och mer lättbesegrade i denna film, som för att förstärka att de återkommande karaktärerna är mer erfarna, trots att det bara gått ett par dagar mellan filmerna…

1. Battle Royale (2000)
Could you kill your best friend? Intelligent, gripande och brutal film som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, där oskyldiga kidnappas till en gameshow för att delta i en kamp på liv och död, där endast en kan överleva. Veteranskådespelaren Takeshi Kitano gör en liten roll som samvetslös lärare vilken får nog av sin stökiga klass, och lurar iväg dem på en klassresa som visar sig vara anmälan till Battle Royale, Japans populäraste gameshow. Väl där får de alla varsitt vapen, allt från paraply till maskingevär, och skickas ut på en övergiven ö för att göra sitt livs viktigaste val; bli dödad, eller döda dina bästa vänner.

Battle Royale är snygg, brutal, spännande, intressant och helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis, ett riktigt mästerverk och en oförglömlig klassiker som bör ses av alla!

Filmen finns på DVD (225:-) samt kan hyras via LOVEFiLM

2. Evil Dead 2 (1987) tips från Björn Lindström
Ash tar med sin flickvän Linda till en övergiven stuga i skogen för lite myspys. Väl där spelar de upp en professors reciteringar från ”Book of the Dead” på en bandare som dom hittar. Reciteringarna leder till att en uråldrig ondska vaknar till liv och ställer till ett jävla väsen; demoner, levande döda och den obetalbara köksscenen där Ash’s hand blir besatt och ger resten av kroppen stryk med finporslinet är bara några exempel. Kort sagt: Evil Dead II en klassisk kult-komedi med en nypa skräck i sig.

Filmen är – i mitt tycke – kungen av lågbudgetfilmer. Regissören Sam Raimi har sedan gått vidare och gjort filmer som Darkman & Spider-man och håller nu på med filmen som baseras på onlinespelet World of Warcraft. Evil Dead II innehåller allt som en b-rulle ska ha! Se den!

Filmen finns på DVD (145:-), Blu-Ray (126:-) samt kan hyras via LOVEFiLM

3. Oldboy (2003) tips från Björn Lundberg
Efter att ha hållits fången i ett litet rum i 15 år släpps så Oh Dae-su fri. Frigivningen är lika oväntad som tillfångatagandet för alla de där åren sedan och med sin nyvunna frihet har Oh Dae-su bara en tanke: hämnd.

Oldboy är filmen som verkligen lät västvärlden få upp ögonen för Chan-wook Parks filmer på temat hämnd. Och med all rätt, för det är en vackert berättad, och extremt brutal historia. Har du inte sett Oldboy än rekommenderar jag dig starkt att se den omgående!

Filmen finns på DVD (59:-), Blu-Ray (129:-) samt kan hyras via LOVEFiLM

4. Terminator 2: Judgement Day (1991) tips från Björn Lundberg
När James Cameron ändå är högaktuell med sin nya storfilm Avatar så passar det ju kanon att även rekommendera hans bästa film! Terminator 2: Judgement Day.

I Terminator 2 försöker maskinera åter igen att sätta stopp för John Connor genom att skicka tillbaka en Terminator i tiden. Och som bekant lyckas även motståndsrörelsen med att skicka tillbaks en beskyddare åt John.

Nä, jag vet faktiskt inte varför jag försöker förklara handlingen. Alla borde ha sett den här filmen för det är en sjuhelvetes bra film! Och skulle man nu, mot förmodan, inte sett den än så kan jag bara säga tre saker: Se den. Idag!

Filmen finns på DVD (69:-), Blu-Ray (99:-) samt kan hyras via LOVEFiLM

Trailers

1. Battle Royale (2000)

2. Evil Dead 2 (1987) tips från Björn Lindström

3. Oldboy (2003) tips från Björn Lundberg

4. Terminator 2: Judgement Day (1991) tips från Björn Lundberg

Man har i denna remake, eller reboot kanske vore lämpligare, försökt återanvända element från tidigare mord så gott man kunnat, och även sett till att slänga in så många ungdomar som möjligt för Jason att mörda. Det tar fart nästan på en gång och fortsätter hela filmen igenom, hur det genomförs kan förvisso kännas billigt, men det får jobbet gjort i alla fall. De stora ikoniska Friday the 13th delarna läggs enkelt upp genom filmen för att återskapa den Jason vi alla lärt känna och älska, såväl som bakgrundshistoria, maskhittande, omänsklig styrka, missbildning o.s.v.

Det enda jag egentligen satt och funderade över när jag såg filmen, var hur de skulle lyckas misslyckas med att mörda honom men tro sig ha lyckats, så man skulle kunna fortsätta göra film efter film med Jason, precis som tidigare.

Friday the 13th är en väldigt enkel, kliché-fylld och stereotyp slasher, som tyvärr aldrig är direkt nyskapande. Brutal är den dock, och i sin brutalitet ofta rejält komisk. Jag hade nog gillat Friday the 13th-remaken mer om det inte vore för en liten film som heter Hatchet. En film som mer eller mindre gör allt Friday the 13th försöker göra, fast bättre, mer underhållande och oftast snyggare, samtidigt som den mer eller mindre helt tar sin story och struktur från de tidigare Friday the 13th-filmerna, inklusive flerfaldige Jason-skådisen Kane Hodder.

Filmen finns på Voddler, DVD (Köp 119:-) och Bluray (Köp 199:-).

En långfilm där de försöker hitta den första jultomten av dem alla är under produktion och det finns en trailer ute, inbäddad här nedan.

Officiell hemsida för de första två kortfilmerna finner ni på http://www.woodpeckerfilm.fi/rareexports/

Och för er som vill följa produktionen av den kommande Rare Exports-filmen, finns den officiella hemsidan för den på http://www.rareexportsmovie.com/