Bruno Mattei, vissa ser honom som en hjälte, och vissa totalt avskyr hans filmer. Jag faller i den första kategorin och jag älskade varje sekund av hans Predator rip-off ”Robowar” samt hans vansinnigt underbara Aliens + Terminator-rip, känd som ”Shocking Dark”, ”Alienators” och t.o.m. ”Terminator 2″. Han var även delaktig i ”Zombie 3″ (”Zombie Flesh Eaters 2″), där han tog över regi rollen när Lucio Fulci tyvärr blev för sjuk för att orka göra klart den. Det lär vara Mattei’s förtjänst att ”Zombie 3″ fick ett sånt rejält högt tempo där action-scenerna staplas på varandra.

Det var med stor förväntan jag än en gång återvände till hans ”Hell of the Living Dead” (även kallad ”Zombie Creeping Flesh” och ”Virus”) på Njutafilms fina DVD utgåva, då det var ett antal år sen jag såg den senast.

Nya Guinea. En kemisk fabrik framställer ett nytt biologiskt vapen kallat ”Sweet Death” (!!!) som bot mot problem med överbefolkningen. Dock går självklart något åt helvete redan 2-3 minuter in i filmen, gasen släpps lös med resultatet att befolkningen på ön blir smittade och förvandlas till zombies.

En elitstyrka skickas genast ut för att ta reda på vad som gått fel på fabriken, på sin väg stöter dom på en blond TV-reporter som gärna klär av sig naken när hon ska beblanda sig med öns infödingar. Även bland dessa har smittan börjat sprida sig och det blir en hel del pang-pang innan dom når fabriken för den slutgiltiga striden.

Som vanligt när det gäller herr Mattei så har han snott och lånat idéer. Bl.a. från Dawn of the Dead när det gäller elitstyrkan, utseendet på de levande döda och filmens soundtrack, som är skapat av kultgruppen Goblin. Även spår från Goblins soundtrack till ”Contamination” dyker upp lite här och där. Filmen är dessutom fylld med ”stock footage” i form av lite naturbilder m.m. lite här och var.

Dock är det inget som stör, utan istället ökar det bara filmens charm. Det är ett hyfsat högt tempo, mycket skottlossningar och mängder av inälvor som dränker skärmen. Filmen har ett glatt humör trots temat, och det bjuds på en hel del glimten i ögat partier i bästa Italiensk anda. Skådespelarprestationerna är av den klassiskt Italienska överspelande sorten, precis som det ska vara.

Tyvärr gick Bruno Mattei bort år 2007. Men han lämnade oss med en stor katalog av underhållande rullar och han fortsatte riktigt hårt även under 2000-talet med att spela in filmer i bl.a. zombie- och kannibal-genren. Även dessa senare verk var renodlade rip-offs. Bl.a. Zombies: the Beginning (vilken blev hans allra sista film, år 2007) som är en oförskämd Aliens-rip där t.o.m. dialogen till stor del är snodd. Rekommenderas om ni finner den!

Njuta Films DVD-släpp håller en bra klass med en transfer som är något soft, men har fina färger och i stort sett fri från repor och smuts. Ljudspåret innehåller en fantastiskt underhållande engelsk dubbning som sig bör inom genren, och håller en hyfsad klass som man kan förvänta sig med tanke på ålder och budget.

Hell of the Living Dead är inte den bästa inom Italiensk zombie-film, och kommer inte upp i samma liga som ”Zombie Flesh Eaters” och ”Zombie 3″, men trots sina brister, så är det en redigt underhållande film för fans inom genren.

Jag ska erkänna att jag är svag för skräckfilmer som utspelar sig på isolerade platser i stil med John Carpenters ”The Thing” m.m., och det var just den filmen jag kom att tänka på några gånger under filmens gång. Visst likheterna med den monsterklassikern är iofs få. Men den klaustrofobiska miljön och paranoian från den filmen finns även här. Likt den filmen kan din bäste vän vara smittad utan att du vet om det, och denne kan utan förvarning försöka mörda dig.

Filmen är två timmar lång, men trots detta rullar tempot på rätt bra. Det enda minuset är att det kan vara svårt att hänga med i svängarna ibland då hoppet mellan dåtid och nutid sker utan förvarning. Detta är dock inget problem efter en stund då man lär sig känna igen karaktärer från dessa två tidpunkter.

Filmen bjuder på några rejält brutala scener och det finns en fin liten shootout massaker i filmen som fick mig att tänka på gamla John Woo filmer i sin råhet. Det finns även en oväntad höjdarscen där en smittad mer eller mindre förvandlas till en zombie, och denna scen bjuder på lite skönt gore. Jag hade nästan hoppats på att filmen skulle övergå till denna genre, men tyvärr blev detta filmens enda zombiescen. Men jag tackar ändå regissören för denna höjdpunkt!

Filmen bjuder på bra regi och skådespeleri rakt igenom. Fotot i filmen är även det av hög klass! Jag uppskattar även att den bjuder på en hel del överraskningar och inte trampar på i samma gamla förutsägbara spår. Tyvärr når den kanske inte upp till ”Blivande Klassiker” nivån, men fortsätter regissören på detta spår så kan han kanske bli Sydkoreas skräckmästare nr 1!

”A global pandemic has decimated the population and left the cities deserted. When a handful of survivors find themselves stranded in the aftermath, with the dead returning to life, they must rely on each other to live in a world overrun by the walking dead. Lifeless is an episodic drama of survival horror.”

Bäst av allt är nog att det är klassiska sega zombies det rör sig om, och hotet ligger snarare i deras mångfald och att de kan vara precis vart som helst.

Finns även en trailer för serien här nedan som visar liter mer zombie-action och vad som händer efter det som visas från pilotavsnittet.

Officiell hemsida

Lite fler klipp från hemsidan.

Find more videos like this on Lost Zombies

Find more videos like this on Lost Zombies

Find more videos like this on Lost Zombies

Om du inte redan har den så gå och köp The Zombie Survival Guide av Max Brooks nu! Allt du behöver veta för att överleva i en bok.

Sittandes vid matbordet blir familjen avbruten av ett knackande på den igenbommade dörren. En pojkröst ropar förtvivlat, ”Let me in!” om och om igen. En kort stunds betänketid senare, till det konstanta ljudet av pojkens bankande och skräckslagna vädjan, släpper de in honom och tempot lugnar ner sig igen efter den korta upptrappningen. De frågar pojken ”Who were chasing you?” och han svarar ”My mum, my dad… They’re trying to kill me. There’s others too.” Därefter dröjer det inte länge förrens det brakar loss i ett helt vansinnigt tempo, det händer saker överallt, högljudda skrik och otäcka vrål, krossade rutor, forcerade barrikader och blod som sprutar i några minuters sanslöst vackert kaos.

Rakt igenom är filmen grymt effektfullt filmad, likt sin föregångare, fast mer påkostat med helikoptervinklar, snabba överflygningar, hetsiga jakter och en högt uppställd slutarhastighet på kamerorna vilket ger bilden en helt enorm detaljrikedom och fångar varenda liten rörelse i tydliga, och ryckiga bilder. Det hela bidrar till att varenda ruta blir extremt händelserik och det skjuts synintryck till tittaren från varenda del av skärmen. Kamerorna är ofta fästa på steadicam-hållare vilket ger ytterligare rörelse och med det är den kaotiska känslan av okontroll i samband med invasionen av de infekterade som förvandlar de allierade till fiender på några få sekunder total. Så för att upprepa mig själv, det här är en grymt effektfullt filmad film!

Trots min totala avgudan till inledningsscenen stjälper den dock lite resten av filmen, inte i det att den inte passar in, för den passar in riktigt bra. Problemet är att den lägger ribban så högt att resten av filmen får svårt att hålla tempo, och ju längre filmen går desto mindre sitter man på spänn. I det inte sagt att filmen har dåligt tempo dock, tempot är till större delen riktigt, riktigt bra. Men som sagt, det är synd att det inte är accelererande hela tiden då filmen i det fallet verkligen varit en riktig adrenalinrush rakt igenom som vid sluttexterna lämnat tittaren rentav utmattad och andfådd.

Det finns en hel del riktigt coola scener i 28 Veckor Senare, en given favorit är en viss helikopterscen som är en riktig pojkdröm till scen. En manöver som alltid funnits i bakhuvudet men aldrig verkar vågat förverkligas, förrens nu. Till stor del tack vare att dagens filmsamhälle är dominerat av superhjältefilmer som handlar mer om coola effekter än trovärdighet, så det finns positiva saker att se i den överflöd av till större delen dåliga serietidningsfilmer som släpps, nämligen en öppenhet till att låta film vara fantasi precis som den alltid varit men aldrig vågat visa sig vara.

28 Veckor Senare är en riktigt bra uppföljare, inte riktigt lika bra som sin föregångare, men fortfarande riktigt bra. Det som får mig att hålla tillbaka lite är främst att filmen tyvärr inte lyckas hålla takt med sitt inledande tempo.

Medverkande: IMDB Originaltitel: 28 Weeks Later Se Även: Planet Terror, I Am Legend

”What did you infect them with?” ” Rage.”

År 2002 fick zombie- och katastroffilm en rejäl nytändning, och gnistan som startade det hela var 28 Dagar Senare. En brittisk zombie-film som bröt mot nästan varenda grundregel för vad en zombie faktiskt är, och i ärlighetens namn kanske inte borde kallas för en zombie-film över huvud taget. Filmen följer dock vissa aspekter som är så hårt associerade med just zombies att det är svårt att se den som något annat. Hela tiden finns det i bakhuvudet att vem som helst är en kapabel mördare, zombie-infektion eller rage-virus, båda sprids såfort saliv eller blod blandas och förvandlar då personen till en blodtörstig känslolös mördarmaskin vars enda drivkraft är mord och i zombie-fallet äta hjärnor. De dyker upp på de mest märkliga och oväntade platser, som om de blivit smittade och sen inte kännt av något att jaga så de bara väntar tills någon kommer, och först då attackerar de. Mörka rum, paranoia och förstås, en värld på väg att gå under, 28 Dagar Senare har allt det där och mycket mer, och det är en zombie-film, till det en av de bättre som någonsin gjorts.

Man kan på en kyrkvägg i 28 Dagar Senare läsa meddelandet ”The end is extremely fucking nigh” inte långt efter att huvudpersonen vaknat upp på ett övergivet sjukhus och vandrat ut i London för att finna att staden är till synes tom och övergiven. Ensamheten börjar fastställas och den tryckande känslan byggs stadigt upp, det hela till de briljanta tonerna från låten East Hastings av Kanadensiska post-rock-bandet Godspeed You! Black Emperor. Jag vill påstå att det här definerar den stora skillnaden på 28 Dagar Senare och 28 Veckor Senare. För där den förstnämnda fokuserar på övergivenhet och ensamhet handlar den andra om en mer storskalig konfrontation. 28 Veckor Senare är en riktigt bra uppföljare, trots att den är helt annorlunda. Som uppföljare gör den allt en uppföljare ska göra, allting är större, allt smäller högre, det är mer av allting och ja, den är helt enkelt dyrare. Där första filmen bygger upp stämning inför en annalkande konfrontation smäller tvåan på med soldater, attackhelikoptrar och horder av infekterade som bara väntar på att dö så det kan spruta blod åt alla håll och byggas stora berg av likdelar, och den gör det bra.

En tredje film är utannonserad, och det börjar mer och mer luta åt en ny franchise. På 80-talet gick flertalet filmer i ändlösa serier. Det kvittade om alla dog, några finurliga idéer för hur man återupplivar en karaktär, eller hur karaktären trots att det verkade omöjligt ändå överlevt var allt som behövdes. Filmerna kunde helt enkelt bara fortsätta och fortsätta få uppföljare sålänge de sålde, och sålde det gjorde dem. De höll sig till de rätta ingredienserna, och placerade dem i nya situationer, själva grundstoryn kunde berättas i ett par meningar, resten kunde man ändra på. Alla goda ting måste dock nå sitt slut, och det gjorde även dessa serier. De långlivade filmserierna misslyckades med att förnya sig själva och folk tappade intresset.

Det är just i förmågan att förnya sig som 28-seriens framgång kommer avgöras. 28 Dagar Senare var en frisk fläkt i en subgenre som länge varit död… 28 Veckor Senare tog det nya från 28 Dagar Senare och satte in det i ett gammalt koncept, mer är mer. Det här lämnar mig både nyfiken och tveksam på 28 månader senare. Gör man precis vad man gjorde i 28 Veckor Senare kommer det vara underhållande, men den där känslan av att vi har sett det förut kommer ligga där, vare sig den skulle vara mer välgjord eller ej. Med storyn som är kan man inte heller göra en 28 Dagar Senare utan det man har att gå på är att viruset spridit sig ytterligare, och infektionen är nu mer storskalig än i någon av de föregående filmerna. Jag hoppas att de lyckas riktigt bra med 28 Månader Senare, och jag hoppas att de gör det så bra att de kan fortsätta med ännu fler filmer, för det räcker inte med de 3 stora långkörare vi har i dagsläget (Saw, Bond och Harry Potter, vilken förvisso har ett bestämt slut). Som en avslutning på stycket vill jag bara säga att jag kommer bli grymt besviken om vi inte får se någon dödas genom två forcerande tummar rakt in i ögonen likt i de två hittills utkomna 28-filmerna även i den tredje.

Nu över till lite ren fakta om filmserien, och det kan väl knappast inledas bättre än med ett rykte? Frankrike och Ryssland är de hetaste buden gällande plats för filmen. Vad gäller karaktärer får vi troligen inte återse någon från den andra filmen, precis som att vi i den inte fick återse första filmens karaktärer.

Första filmen skrevs av Alex Garland och regisserades av Danny Boyle. Andra filmen övergick de två till att producera istället så de kunde ägna sig åt andra projekt på samma gång, dock alltid med en viss närvaro i den pågående produktionen. Andra filmen skrevs av Rowan Joffe, Enrique López Lavigne, Jesús Olmo samt Juan Carlos Fresnadillo som även regisserade. Tredje filmen styrs även den av Boyle som producent (av vad som sagts ännu), vem som står för manus och regi är dock okänt, även om det går många rykten, för många och för osäkra för att ens nämnas.

Allt utom sista scenen i 28 Dagar Senare är filmat med DV-kameror, ett val som dels gjordes för att underlätta inspelningsprocessen samt för att få till känslan av att tittaren befann sig på plats med hjälp av vinklar och rörelser som inte vore möjliga med industrins standardkameror. En annan viktig del i valet av kameror var att de med DV-kamerorna var redo att filma nästan direkt, vilket var ett krav då de bara kunde stänga av trafiken en timme per dygn, klockan fyra på morgonen. För att underlätta hantering av potentiellt arga människor som ville åka den vägen de stängt av till sina jobb anställdes flertalet unga tjejer till avspärrningarna för att be trafikanterna ta en omväg, bl.a. regissörens dotter. Det hela fungerade planenligt och utan större protester.

Som för att befästa kontrasten mot sin föregångare är det endast en scen i 28 Veckor Senare som är filmad med DV-kamera och det är den allra sista. Anledningen till att den filmades med DV-kamera är att scenen inte skrevs förrens två dagar innan deadline för inlämning av den slutgiltiga klippningen till produktionsbolaget. Vilket ledde till att regissören och en medförfattare med bara en DV-kamera flög till platsen för inspelning och väl där hyrde in 12 skådespelare till scenen, filmade, flög tillbaka, spelade in ljudet och gjorde klart klippningen i tid till den utsatta deadlinen.

Recensioner av de två filmerna finner ni om ni följer bildlänkarna här nedan.